The Riviera Lady

Halli Hallå. Ja – nu är jag tillbaka igen. Om ni nu saknade mig. Jag saknade att skriva i bloggen i alla fall. Och att vara på Rivieran. Men jag hade en mycket giltig orsak. Hastigt och mycket olustigt blev jag nämligen mycket, mycket sjuk. Sådär sjuk så jag inte brydde mig om så mycket annat än att jag behövde få hjälp, och det snabbt.

Jag hade förstås förstått att jag började få influensan. Men när jag en morgon inte kunde gå mer än fem meter och inte kunde andas var det verkligen dags att göra något åt saken. Jag hade sepsis och behövde få vård snabbt. Någonstans där förstod jag det, men inte hur illa det var. Jag tog mig i alla fall till bokad tid till vårdcentralen, bara för att därifrån resa med ambulans med blåljus till närmsta sjukhus för vård. Det var inte långt ifrån att jag hamnade på IVA. Syresättningen var galet låg och jag var allt annat än med i matchen om man säger så. Läkarna vakade över mig – jag fick flera olika antibiotika i dropp och via port då de inte visste vad jag var så dålig av mer än att jag hade lunginflammation och mådde mer än pyton. Jag fick även näringsdropp, kortison och syrgasmask. Utan den fick jag panik och klarade inte syresättningen själv alls. Vilken otäck känsla!

Det tog åtta dagar innan de vågade skriva ut mig. Då var jag fortfarande så svag att jag inte kunde gå mer än drygt femtio meter. Benen kändes som gelé och jag började hosta för ingenting. Sova fick jag göra med huvudet högt i flera veckor, annars fick jag inte luft ordentligt. Ja jösses vilken pärs alltså.

Det är i sådana här lägen man inser hur skört livet är. Men också hur fantastiskt det är med vår sjukvård i Europa. Den här gången blev jag sjuk i Sverige och fick helt otrolig hjälp från regionssjukhuset i Västerås. Vilka fantastiska människor det finns som jobbar inom vården. Jag är ytterst tacksam. Men skäms över deras undermåliga arbetsvillkor (det är ju dessutom skattefinansierat och allas vårt ansvar att de har bra villkor!).

Hade jag varit i Frankrike när jag blivit sjuk hade jag fått samma fina skattefinansierade vård enligt de EU-överenskommelser som finns. Det var helt klart ”nödvändig vård”, det som krävs för att jag som är svensk och skriven i Sverige med svensk försäkringskassa ska få samma förutsättningar till vård som de som har fransk sjukförsäkring.

Jag rekommenderar alla att gå in på Försäkringskassans hemsida och beställa EU-kortet, ett kort som visar att man har svensk sjukförsäkring. Det gör det enklare att reglera kostnaden för vårdutövaren om man behöver söka vård. Det kan annars bli lite krångsligt – och det blir det gärna ändå. Det är ju Frankrike vi pratar om. De gillar krångel. Oavsett detta hade också avgifterna för inläggningen blivit högre än det ytterst lilla jag betalade i Sverige. Så den här gången var jag glad att jag var ”hemma”.

Jag är så sakteliga på väg tillbaka till livet igen. Med nya insikter. Så även jag har beställt EU-kortet och gått igenom mina försäkringar – något jag struntat i förut. Jag har ju varit frisk! Men den sjukdom som kom smygande så oerhört snabbt när jag minst anade det har varit väldigt tuff att återhämta sig ifrån. Det är något jag inte kommer att glömma. Det känns som om jag bara trillade ner i ett kaninhål och läkarna vet inte ens vad det var som sänkte mig – kanske var det årets influensa som jag verkligen inte klarade av? Det var det enda de hittade på alla de prover de tog.

Men jag kommer att bli helt återställd. Det har de lovat. Och det tror jag på. Och nu är jag tillbaka på bloggen. Snart är jag också tillbaka på mitt älskade Rivieran. Som sagt – livet är skört. Jag tänker spendera den tid jag har där jag trivs som bäst med de jag gillar mest. Det får bli läxan, tillsammans med en bättre beredskap om det ”omöjliga” ändå händer. Man vet aldrig vad livet har att utmana oss med.