The Riviera Lady

Idag har det gått precis tolv år. Det var tolv år sedan jag, på väg mot Stockholm, nåddes av budet att det redan var för sent. Min mor hade gått bort. Jag hann inte säga farväl. Min mamma. Min roliga, knasiga, och ytterst intelligenta mamma fanns inte mer. Och livet skulle aldrig bli detsamma igen.

Det grämde mig länge att jag inte var där, inte var på plats just när hon gick bort. Hon flög sin kos och lämnade oss andra kvar utan ett ord. Jag kände mig ensam kvar.

Idag vet jag bättre. Idag vet jag att hon är med mig överallt, vart jag går. Så jag behöver inte säga farväl, jag är inte lämnad, för hon finns här med mig varenda sekund. Och jag blir alltmer lik henne, vare sig jag vill det eller inte. Det knasiga och humorn, gör sig mer tydligt och de intressen hon själv odlade växer allt mer hos mig också. Hon och jag delar så mycket och mer blir det för varje dag.

Ta det där med Frankrike till exempel. Min mamma pratade gärna om när hon var ung och bodde i Paris. Hur hon (hon som alltid var smal och snygg) varit rund som en boll (det tror jag på så mycket jag vill…) och fick karlarna efter sig (det tror jag på desto mer!). Hon hade till och med sparat en oljemålning av henne själv, som någon målarkludd i Montmartre målat (jag har fått den och den finns här på väggen i mitt hem numera). Han gav husrum och hoppades på mer i betalning. Mamma tog tavlan under armen och gick. Egensinnig, precis som jag. Och att Frankrike var hennes grej, det var inte att ta miste på.

Vi delar också passionen för konst (även om jag är glad novis), för auktioner och loppisar och fynd, för naturen med dess oändliga skönhet och styrka och skörhet i förening, för lugnet, friheten och för det lustiga och fyndiga men också det melankoliska. Så i mitt fall kan jag inte påstå att äpplet fallit så långt ifrån trädet inte. Det trivs jag med. Min mor var verkligen en intressant människa, så om jag liknar henne bara lite, något, så är jag nöjd.

Nu blev däremot Paris aldrig min grej. Jag bodde där ett tag men tog mig därifrån. Det var för stort, för bullrigt, för mycket av allt och för ”kallt”. Franska Rivieran har däremot satt sig på min själ. Här finns allt det jag söker. Här går jag miltals och blickar ut över havet och över bergen, här hittar jag designbutiker, hantverksbutiker, loppisar, konst, en levande lokalhistoria och samtidigt ett lugn i allt det myllrande och levande. Här kan man göra allt, och ingenting. Frihet att välja, frihet att ha eller lämna. Här finner jag en lätthet som möjliggör humor och knaserier, och varma klippor att sitta och stirra ut på havet ifrån. Och jag vet, att mamma hade älskat att få vara här. Men det är hon ju också på sätt och vis. För jag är ju här. Här och nu.