The Riviera Lady

Helt plötsligt tar Franska Rivieran slut. Den italienska Rivieran tar istället vid. Det är inte dumt det heller, särskilt inte om du byter tåg i Ventimiglia och fortsätter resan till San Remo. En dagsutflykt hit ger både insikt i om hur olika men ändå lika kulturer kan vara, och att de utvecklas på olika sätt om en fiktiv gräns som människan satt upp.

Och det håller i sig, även om gränsen superlätt kan passeras av vem som helst i detta EU med fri rörlighet. Språket, tänket, tempot, vinet – ja allt ändras när man passerar denna osynliga linje. Eller lätt och lätt förresten. Man byter tåg i Ventimiglia och så inser man snart att tågen inte alls går lika ofta på den här sidan så det gäller att planera sin dag. När tåget sedan kommer inser man att tåget i princip är äldre än du, även om du känner dig lastgammal med ett drygt halvsekel på nacken.

Men njutningen är desto större. Italien är Italien, och Frankrike är Frankrike. Den italienska sidan känns lite kvickare, lite ljudligare, lite rörigare men ändå bekant och mycket, mycket välkomnande. Ganska härligt, med tanke på hur få minuter det tar att slinka över till San Remo ändå.

Men varför i hela friden ska man då åka till San Remo? Franska Rivieran duger väl gott och italienare vet man ju är lite än mer ”vivante”? Det finns faktiskt många skäl. San Remo är inte bara huvudstad i det som kallar för BlomsterRivieran i det som heter Ligurien. Det är också Nobels favoritstad och här hade han ett ”litet” residens. Dessa saker i kombination gör att – tada! – Blommorna på Nobelfesten levereras av blomsterodlare utanför San Remo! Bara det är ju lite coolt! Och huset är rasande vackert, liksom den park som fått namnet Nobelparken. Det går att besöka huset men öppettiderna är inte till fördel under detta besök. De är ganska strikta och håller sig till att hålla öppet för allmänheten på onsdagar – fredagar mellan 9.30 – 12.30. Tur det finns mycket annat att upptäcka i denna vackra stad!

Idag kan man kan man också San Remo som cyklisternas stad. En hel gata utmed hela kustlinjen har förvandlats till ett enda stort cykelparadis. Det går att promenera i en egen fil, och det är en syn för gudar att se alla fara förbi i tystheten. Så du hittar cyklister precis överallt runt om i staden. Jag gillar tanken och moderniteten i att just cyklar får inta staden. Inte överallt då förstås, men här på den här sträckan i alla fall.

Och cyklarna finns definitivt inte i gamla stan . Där kommer de INTE fram. Det är på tok för många trappor. Det är brant, det är smalt och det är mysigt. Men hur man orkar bo här vet jag inte riktigt. Jag hade blivit helt slut bara av att försöka släpa hem matvarorna för dagen. Antar att vi här har förklaringen på varför italienskor om möjligt är ännu mer petite än vad fransyskor är…. Herregud. Man blir ju helt matt av att ta sig upp till toppen. Och vad möter man där? jo ett gäng som firar utanför kyrkan och de har allihopa tagit – bilen! Vart är då världen på väg, tänker man svettig och dan ända tills man ser den där hunden som bara är så lycklig som en hund kan vara men också så stapplig och halvblind som bara en riktigt gammal individ kan vara.

Då dör man lite grann och kikar om man kan hitta husse någonstans. Och visst står husse, nästan lika gammal, vid sin bil och fixar och donar så allt är i ordning. Han lockar till sig hunden. Sprayar hunden. Han fixar i bilen. Sedan sig själv. De ska på fest! Hunden undrar varför husse dröjer så genom att gå mot husse och sedan festen och sedan husse igen.

Jag, på min obefintliga italienska berättar att hunden är fantastisk, vacker och fin! För hussen har ju märkt att jag inte kan sluta stirra. Då ler husse sådär som bara äldre män på Rivieran kan göra – stolt, och som om de egentligen var 25 men lite förklädda av allt det gråa.

• Thank you! He is 19.

Så jag dog lite till. Tog inte ens en bild på denna fantastiska hund och husse som följer mig i mina tankar än idag. Trofasthet, kärlek mellan arter, bästisar.

Nedåt mot hamnen går det fort. Där finns glassen. Den italienska glassen. Shoppingen blev mer fönstershopping. Men vad gör det. Vi är i San Remo. Vackra myllrande San Remo.

Men tiden går fort och tågen går alltför sällan på denna sida gränsen. Vi måste gå till tågstationen – den där futuristiska saken som ser ut som en krigsbunker som halvt sprängts in i de branta bergen bakom kustlinjen. Och så åker vi tillbaka till den franska sidan igen. Plötsligt känns det som om fransmännen är tysta, försynta och ordningssamma. Hur det nu gick till. Och vi inser att vi kommer komma tillbaka till San Remo. Vi hann bara se en liten, liten bit av denna 50 000 personerstad. Och den har väckt vår nyfikenhet!