The Riviera Lady

Scen 1: Går igenom gamla staden i Antibes på väg mot Le Nomade för att sedan följa kustbandet mot Juan-les-Pins. Inser snart att jag relativt sett ”forsat” förbi ett tiotal personer på en enda gata. Jag saktar ner. Ordentligt, både vad gäller takt och tempo. Lovar mig själv att hålla mig bakom framförvarande gäng. Är glad att mobiler numera har en kamera så jag kan gå och fota allt jag ser. Plötsligt inser jag att jag, som nyss varit fullt fokuserad på målet, faktiskt går här och nu. Jag vet ju vart jag ska, varför fokusera på det? Nu är det färden som är mödan värd. På riktigt. Jag ler för mig själv och tackar i tysthet mina medpromenadtrafikanter för hjälpen att komma ihåg att vara i nuet.

Scen 1: Sitter i en taxi på motorvägen på väg mellan Nice och Menton. Hjärtat är mer eller mindre i halsgropen för jag tycker det går väldigt, väldigt fort. Föraren låter bilen nästan flyga ner för de kurviga backarna och gasar för fullt så fort det går uppför och tutar och blinkar gärna med helljusen vid minsta anledning. Som tur var kommer jag fram i ett stycke. Den här gången också. Jag andas ut, en lättad suck och med en känsla av lycka över att vara på fast mark igen, när jag känner trottoaren under mina fötter.

Varför är känns det som om tempot på Franska Rivieran är så diametralt annorlunda mot vad min kropp, och själ för den delen, är inrutad och invand med? Vad är det som gör att jag som storstadssvensk går så fort när jag är på väg någonstans, att jag tvingas sakta ner varenda gång jag lämnat Rivieran och kommer tillbaka? Jag missar precis allt som jag får förbi, trots att jag själv tycker att jag älskar att uppleva och titta och se och höra när jag promenerar, nej nästan halvspringer, mig igenom kvarteren. Det är ju för att se, höra, lukta, känna, uppleva jag gillar att promenera över huvud taget.

Det lustiga är att det blir tvärtom när jag sedan sätter mig i en bil med lokal förare. Då ska det minsann gå fort så det förslår, och jag som själv tycker jag är ganska så tuff som bilförare, undrar om jag kommer vara med om någon krock. Här vill många fransmän bara komma fram, fram, fram.

Det är uppenbarligen något i kulturer som sätter tempot och takten i såväl bilkörning som promenader. Detta tempo verkar gro in sig i ens kropp och smittar också av sig på känslan i själva byarna, orterna, städerna och på vägarna. Trots att mitt inlärda tempo är motsatt Rivierans i grunden, anpassar jag mig snabbt. Människan är en anpassningsbar varelse. På gott och på ont.

Det lugna tempot på gatorna där jag går har jag lärt mig att älska. Jag kan andas igen, upplever så mycket mer och kan njuta av den härliga miljön när jag saktar ner. Det ger också lugn till hela känslan här nere.

Däremot kan jag gott vara utan forsandet på vägarna. Att hela tiden behöva vara fullständigt på alerten för att kunna hänga med i svängarna (bokstavligen!) utan att orsaka kaos är tröttsamt. Så sker det ganska många bilolyckor också dessvärre. Förvånar mig inte ett dugg. Själv försöker jag ta det med humor och skratta – man är som mest vaken när man har energierna uppe.