Rivieran är fylld av fantastiska vandringsleder, gärna utmed havet. Den ”sentier littoral” som som går runt Cap Martin i Roquebrune-Cap-Martin är en av de längre och ger inte bara en skön naturupplevelse utan även trötta lår och en värld full av kontraster.

Färden går upp och ner utmed havets brusande kant. Det är stenigt, brant värre på sina ställen. grönt så det förslår och uppe på berget kan man bara ana de enorma villor som ligger med hänförande utsikt över Medelhavet. Det är nämligen så brant att man inte ser dem. Men man ser deras avspärrningar där deras tomtgränser går. Man ser dessutom mängder med rester av när dessa ägor även hade själva kustlinjen. Det är gamla lusthus, enkla hamnar för att angöra land och trappor. Mängder med trappor.

Starten på färden runt Cap Martin om man väljer att gå den medsols. Underbar utsikt över Menton.

Idag är det dock kommunen som förvaltar själva kustlinjen. Vi i allmänheten har rätt att ta oss fram utmed vattnet, och på denna kustlinje såväl som på så många andra, har man gjort iordning en riktigt fin promenadsträcka som väldigt många nyttjar dagligen. Det är populärt att promenera här.

Det går brant nedåt mot vattnet, om man vill kunna doppa fötterna i Medehavet.

Här har man också ordnat en mängd skyltar som berättar om områdets historia. Det är riktigt kul att läsa om hur det var ”då”. På det hela skapar dessa skyltar en kulturell dimension, att lägga till naturupplevelsen. Mycket lyckat!

Vill man ha en video som ger än mer kött på benen vad gäller historiken i området läser man av QR-koden!

Går man denna sträcka medsols är det ytterst lätt att hitta ingången till vandringsleden. Den börjar helt enkelt utmed vattnet i Roquebrune. Det är den tuffare varianten då det blir en enorm klättring på slutet för att komma upp på Cape Martin och sedan brant nedåt för att komma åter till Roquebrune. Men det har en fördel. För rätt som det är dyker siluetten av Monaco fram i horisonten. Det är en mäktig syn, som man kan njuta av stora delar av vandringen. Vill man ha träning är detta rätt håll, helt klart.

Monaco där borta i fjärran. Bilden gör sig verkligen inte rättvisa. Det är som att se Atlantis i horisonten.
Stensättningen som utgör leden omges av grönska. Vackert!

Det är inte mindre än att man blir lite fascinerad av de man möter. Det är äldre herrar med slipover i värmen som ser ut att vara på väg till närmsta café, unga sportiga killar med glada hundar som forsar fram, joggare som ser ut som om de snart tar sitt sista steg, och damer i linneklänning som ser så svala ut som jag hoppas den dricka är som jag tänker införskaffa när jag kommer ut på andra sidan. här finns bara en väg att gå nämligen. Framåt. Du kan inte gena dig tillbaka. Det sätter berget och staketen stopp för. Man skulle inte orka gå upp för alla trappor bort från denna kustpromenad heller för den delen. Det ser otäckt jobbigt ut.

Det går uppåt för att komma till villorna på toppen av bergen. Väldigt mycket uppåt. Det ser dessutom väldigt låst ut, så vägen går runt Cap Martin. Enda alternativet om man tröttnar är att vända.

Väljer man att gå vandringsleden från Cap Martins topp och motsols är det inte alls lika lätt att hitta ner till vandringsleden. Här är en karta med markering och bild på ingången så att det ska gå att hitta. gatan man letar efter Går man motsols härifrån blir vandringen betydligt enklare, då det sluttar nedåt för det mesta. Kanske därför herrn med krycka valde det hållet?

Entrén till Sentier Littoral Cap Martin om man vill gå den motsols. Från Av. Virginie Heriot finns en återvändsgränd som sluttar brant nedåt. Här börjar färden med mängder med trappsteg nedåt, i en oändlig grönska och med getter på sluttningen.
En oansenlig skylt vid ingången till kuststigen visar vägen vidare från återvändsgränden.
Det är brant, sa Bill. Brant är rätta ordet, sa Bull.
En fantastisk grönska omger en plötsligt när man viker uppåt mot toppen av Cap Martin.
Plötsligt dyker getter upp på sluttningen. Smart sätt att hålla öppet mellan träden i detta ytterst branta område.
Det verkar inte som om detta fantastiska lusthus används så mycket längre. Men man kan nästan se sekelskiftesdamer gå omkring i stora klänningar, svarta kängor och bred hatt sippa på champagne och prata kultur och arkitektur här, eller hur?
Den enda villan vi fick syn på där ovanför oss uppe på berget. Ganska tjusig i alla fall.

Lämna en kommentar

Trendande