The Riviera Lady

Det var ingen lätt sak. Sedan alltför många år har OS förknippats med höga kostnader, halvtomma läkare och svikande tittarsiffror. Allt från sponsorer till deltagare har känt att det skavt och den olympiska fanan har framstått som alltmer sliten. Intresset för spelen har svalnat betydligt under mer än 20 år, och det inkluderar intresset från undertecknad. Från att tidigare varit OS-fantast har det varit sporadiskt med tittande under de senaste spelen.

Så när Paris tog sig an utmaningen att väcka OS-flamman till liv igen, precis 100 år efter de tagit sig an eventet förra gången, var det därför inte konstigt att många undrade hur det skulle gå. Men all oro rann av redan efter de första dagarna av detta över två veckor långa fullspäckade event och känslan förbyttes snabbt till glädje och en vilja av att vara med på ett hörn. Ja till och med de parisare som flytt staden började återvända för att ta del av festligheterna. För Paris antog inte bara utmaningen. De krossade den i bästa Duplantisstil.

Med stort mod, en hel hög med kreativitet och genom helt rätt doser av historiska vingslag, kulturella symboler, tjusig design, fantastiska artister och användandet av allt som Paris redan har att erbjuda skapade Paris två veckor av ren sportglädje som lockade fler, och fler och fler. Inte åskådarplats var vakant, inte ens på deltävlingarna och hela Paris drabbades till slut av en enda stor OS-feber där hejandet, dansandet, firandet och kramandet aldrig någonsin ville ta slut.

Ett av de smartare dragen från de parisiska arrangörerna var att våga ha spelen mitt i stan, tillgänglig för alla och som en del av staden, istället för att lite fegt sådär förlägga eventet utanför staden som så många andra arrangörer tidigare valt att göra. De arenor som redan funnits har använts och tillfälliga – som den helt magiska beach-volley-arenan vid foten av Eiffeltornet har byggts upp på lämplig plats enkom för eventet. Så blev OS något som angick hela staden. Den eld som varje kväll lyftes i sin luftballong och seglade över staden under natten så alla som lyfte blicken kunde se den blev en symbol för inkludering och tillgänglighet.

Internationellt hyllas Paris redan för att vara de bästa OS-spelen på väldigt länge (man tjafsar mest om på hur länge…). Många menar att Paris-OS räddat friidrottens varande genom de otroliga tävlingarna som skapades just här och i princip alla är eniga om att den olympiska andan som utgår ifrån begreppen excellens, respekt och vänskap har hittat tillbaka till spelen. Kanske blev det lite lättare för en nation som bygger på ”frihet, jämlikhet, broderskap” att göra just det – hitta den olympiska andan. Oavsett så kan vi konstatera att Paris gjorde sitt intåg som OS-arrangörer som något nervösa (särskilt angående säkerheten) och kom ut på andra sidan som århundradets vinnare.

Personligen är jag övertygad om att det är fransmännens otroliga kreativa förmåga, yrkesstolthet och känsla för balansen mellan skoj/fest och seriöst/professionalitet som är det vinnande konceptet i alla evenemang de gör. För OS i Paris är ingen enskild händelse på det sättet. I varje evenemang de sätter ihop lägger fransmännen ner sin själ på att göra det så bra som det bara är möjligt, och vågar alltid plocka fram något nytt och oväntat. Det är något för andra arrangörer att ta efter och något att tänka på när man funderar på om man ska gå på någon festival eller evenemang i Frankrike. Det är nästan alltid lika välarrangerat, roligt och festligt. Och nog är det precis det som gör att man inte kan låta bli att älska det här landet.