De stora lyxyachterna får mycket uppmärksamhet. Det diskuteras flitigt vem som äger vad (det är väl en oligarks yacht, den där?), hur långa och hur dyra de är, hur urbota miljöförstörande de är och hur vackra och väldesignade de är. Det är kul att följa och kanske skulle Franska Rivieran tappa lite av sin status som de rikas och berömdas favoritställe vid Medelhavet om färre använde sitt överflöd av pengar för att införskaffa eller hyra dessa privata finlandsfärjor.
och nog är det intressant att se dem i bukten och i hamnen. Se hur den månghövdade personalskaran putsar och fejar och håller allt i ordning in i minsta detalj. Förundras över hur mycket pengar vissa har som kan ha en och till och med flera sådana här jätteprylar bara för att de vill det, inte för att de på något sätt har ett behov av det. Det är det.
Men när jag är ute och traskar utmed kustbanden på Rivieran är det inte det som får mig att le eller som ens får mig att vilja ge mig ut till havs. Nej, det gör istället de mindre båtarna. De där som det känns som man kan manövrera på egen hand och kajka runt utmed kusten under dagen och njuta av havet.
Småbåtshamnarna är pittoreska, mysiga och ibland bra mycket färgstarkare, i alla fall om de är i trä. De ger ett mysigt, behagligt och pittoreskt intryck när de ligger förtöjda utmed små bryggor och bara väntar på att någon ska ta med dem ut och släppa dem fria för en stund. Det känns mer som något man själv kunde göra, och njuta av. Tänk att ta med en picknickorg, ett snorkelset och en badhanduk, kasta loss och sedan bara guppa iväg för en timme eller två. Det vore något det. Man kanske skulle köpa sig en liten båt trots allt?
The Riviera Lady 
Lämna en kommentar