The Riviera Lady

Även om man planerar så gott man bara kan, finns det alltid en riskfaktor med att ta sig från punkt A till punkt B. Det spelar ingen roll att man försöker vara förutseende. Det oväntade är det oväntade just därför att man inte kunnat planera för det.

Jag vet inte om ni landat på Nice Flygplats någon gång? Det är en vidunderligt vacker inflygning till den flygplatsen, inte minst tack vare att den ligger precis utmed vattnet. Den är faktiskt placerad vid västra kanten av Promenade des Anglais, den enorma paradgatan som löper utmed allt det vatten Nice stad har att erbjuda. Och har man en fönsterplats kan man njuta av alla de vackra orterna utmed kusten innan landningen. Magiskt.

Problemet med att lägga en flygplats just där är dock att vinden ibland friskar i ordentligt från havet och då finns inget skydd alls. Piloten tingas balansera planet så gott det går ändå. Det gör att inflygningen ibland kan vara skakig. Ibland går det dessutom inte alls att landa planet. Det märkte jag i början av sommaren då jag försökte mig på en direktflight från Stockholm till Nice.

Början på min resa blev mer än bra. Jag var i god tid till flygplatsen och njöt av att hinna med såväl frukost som lunch i loungen innan avfärd till Nice. Planet kom iväg i tid och mina medpassagerare i sätena bredvid visade sig vara sådär trevliga och pratsamma och roliga som man bara kan hoppas finna när man reser på egen hand och väljer fönsterplats på ett trångt flyg. Vi har trevligt. Väldigt trevlig.

Sedan ska vi landa. Vi känner planet kränga och slänga ordentligt. Vinden är otroligt stark från havet. Även för den som inte är flygrädd i vanliga fall börjar det bli lite otäckt. Så mycket värre för den som är flygrädd, eller som har små barn att ta hand om. Och inflygningen avbryts plötsligt, inte ens minuten innan hjulen ska sätta i backen och planet accelererar för fullt uppåt igen. Vi cirklar ut över havet och jag ser landningsbanan försvinna bakom oss.

Vad händer nu? Man hinner tänka på både det ena och det andra när man ser vatten under sig och strandlinjen allt längre bort. Inser att piloten kommer ta om hela landningsproceduren igen, vet att det kommer bli en skakig tur in och kan bara hoppas att det går vägen den här gången. För vad händer om man inte klarar det? Hur länge räcker bränslet?

Piloten styr in mot landningsbanan igen. Planet hoppar och far i luften, om möjligt än värre än vid förra försöket. Jag inser att det här kommer inte att gå. Och det gör det inte heller. Återigen avbryter piloten landningsförsöket och drar iväg uppåt med planet så att det känns som om hela mitt tarmsystem hamnar i knäna. Hjälp!

Piloten får ändra plan och styr iväg mot första bästa mer skyddade landningsplats. Marseille. Här lyckas piloten tack och lov landa planet. Tur det, för nu behöver planet nytt bränsle innan det kan gå emot Nice igen. En av mina medpassagerare har fått nog av skumpandet. Jag hänger på. Ett äventyr är ett äventyr, så varför inte? Vi hyr en bil och kör till Antibes dit vi båda ska. Glatt pratandes med varandra och en stor erfarenhet rikare. Inte ens en enkel rutt till Nice går alltid som det är tänkt. Men på den lite knökiga vägen till vårt mål har vi använt oss av gott humör, träffat mängder med trevligt folk och påmint oss om att det mesta löser sig. Bara man inte har bråttom och tappar humöret. Att vi lyckas avsluta den nu väldigt långa resan med väldigt god mat, gott vin och ännu trevligare sällskap där vi kunde berätta om våra eskapader under dagen på en mysig pytteliten krog i Vieille Ville i Antibes, gjorde inte saken sämre.

I mina samtal med medpassagerare under allt det här har jag insett att det inte bara jag som tyckte det här var en väldigt annorlunda upplevelse och något ovanligt. En herre jag språkade med berättade att han hade pendlat mellan Nice och Stockholm i ett femtontal år och aldrig varit i närheten av att råka ut för det här. Så oroa er inte – detta är ett undantag, något helt oförutsett. En liten svart svan som inte välte världsekonomin, men på min och många andras eftermiddag och tankar och som var en sådan där bra påminnelse som man behöver ibland om att allt inte går som det är tänkt – men att det kan bli väldigt, väldigt bra ändå.