The Riviera Lady

I Frankrike pratar man franska. Och snacket går att fransmän inte vill tala något annat språk, oberoende av vad. Att de inte låtsas förstå, även om de kanske gör det. Jag vet inte hur det är överallt i Frankrike. Men jag har besökt en hel del platser, och spenderat lång tid såväl ensam som i sällskap i såväl Paris som på Rivieran. Och jag kan en del franska. Till skillnad mot idag så var det tyska eller franska man fick välja på som tredjespråk (efter svenska och engelska) i skolan under den tid jag gick där. När farfar var ung, eller när man fick se upp för de vilda dinosaurierna på gatan. Idag är det som jag förstår det spanska som gäller, så allt färre svenskar kan tala franska.

På 90-talet, ungefär då dinosaurierna dog ut, reste jag, förutom nu då, runt som mest i detta underbara land. Jag som inte är något språkgeni kämpade med franskan. De flesta hade inga problem att gå över till engelska när så behövdes. Vilket betyder typ jämnt vid allt annat än de enklaste frågor. Inte ens då var de envisa med sitt språk, utan bytte när det så behövdes. Då var det kanske för att de märkte jag försökte prata franska, även om jag gjorde det anskrämligt dåligt i deras tycke. I Paris ville man till och med öva engelska. Så när jag pratade franska med bekanta och vänner och på arbetsplatsen för att öva, fick jag ofta engelska meningar till svar. Eller så kanske jag var så urusel att de gav upp på en gång? Vem vet. Snälla var de i alla fall och kommunikationen funkade alltid, eftersom alla försökte sitt bästa. Det kommer man långt med.

Och idag, på Rivieran som verkligen är en internationell hub för alla som älskar det goda livet i form av underbar natur och badstränder, kultur och mat och vin, språket allt annat än ett hinder. Den arrogante fransosen som inte låtsas förstå bor i vilket fall som helst knappast här, och än mindre har han ett serviceyrke. Dessutom pratar man egentligen monegaskiska i Monaco, så Rivieran är inte enhetlig i sitt språk heller, även om Monacos invånare givetvis, med tanke på att de är omgivna av Frankrike och dessutom i sig ett pytteland, kan franska. Däremot blir det ju alltid trevligare och gemytligare om man försöker snappa upp några ord och fraser på franska, så att man visar respekt. För det gillar folk här – folk som vet hur de ska föra sig, som är trevliga och som försöker sitt bästa. Och vem gör inte det förresten.

Merci, s’il vous plaît, l’addition s’il vous plaît, pardon, excusez-moi, monsieur, madame, bonne journée, au revoir och bonjour samt lite andra fraser som kan vara bra att ha i vardagen är inte allt för knepigt att lära sig. Ska du köra bil är det viktigt att kunna läsa och förstå de skyltar som finns utmed vägkanten. De kan avgöra om du kommer fram eller inte.

Själv har jag valt att gå lite längre. Som jag nämnde är jag inget språkgeni. Jag får traggla och är rädd att göra fel. På kuppen så tappade jag nästan all min franska under de 20+ år som jag inte reste till Frankrike. Endast gudarna vet varför. Livet kom emellan och annat kom i huvudet. Och den franska jag då kunde (och det var nog mer än jag minns eftersom jag bodde där i över ett halvår), trodde jag att jag hade tappat. Så nu har jag bestämt mig för att lära mig på nytt.

Jag tragglar verb, konjugerar bäst vad jag förmår, kämpar med adverbbildning och meningsbyggnad. Till min hjälp har jag valt Babbel. Det var väl ok, men nu verkar jag ha nått vägs ände på de kurserna. Jag tittar på alla serier och filmer på franska som går via Netflix och lyssnar på enklare poddar på Spotify. Nu har jag kommit så långt att jag kan kämpa mig igenom en dagstidning på franska. De ord jag inte fattar får jag slå upp och jag envisas med att prata franska överallt där jag kan.

Men det är verkligen inte något man behöver göra för att få ett härligt besök med fint bemötande på denna oas till plats på jorden. Lite engelska, en del kroppsspråk utifall att, ett bra humör och respekt för den man talar med är det enda som behövs.